började faktiskt tro att mitt humör var som vanligt igen, men det sjönk just till botten igen. Orkar ingenting längre, nästan så att jag har börjat tappa livslusten. Verkar som att ingenting går min väg just nu, jag har totalt slutat tro på min förmåga, känner mig otillräcklig och bräcklig. Jag isolerar mig, jag bygger upp en fasad. Min bästa vän sedan 15 år har just avslöjjat att hon åker till Cypern dagen före min studentdimission. Jag vet att jag inte kan beskylla henne eftersom hon fick resan i present. Men det var min bristningsgräns.

Är glad för alla andra underbara som tar sig tid för mig men jag önskar verkligen att du kunde vara här, av hela mitt hjärta.
Skrivet med gråten i halsen.